Finns de fler än jag?
Startade den här bloggen för att jag tror det kan vara bra att få skriva av sig.
Är gravid i vecka 34, annars väldigt glad och driftig tjej som är så extremt nere
- har varit det under 4 månader nu
Det som jag har funnit så tråkigt är att jag märkt att det är så svårt att få hjälp...
Har varit i kontakt med läkare efter en panikattack, de erbjöd endast antidepresivatabletter någon att prata med verkar helt omöjligt att få tag i. Besökte tillsist själv en kbt privatklinik, måste säga att det kändes bättre efter det, men det är alldeles för dyrt för mig, så ett samtal räckte ju inte så långt, och nu har jag börjat må sämre igen.
Det hela började med att jag under en period egentligen haft alldeles för mycket, skola och jobb båda på 100%, vänner som sviker, det som tillslut fick bägaren att rinna över var att jag blev mycket illabehandlad på arbetsplatsen av min chef. Eller jag upplevde det i alla fall så och det slutade med att jag sa upp mig. Orkade inte jobba hela tiden ut, utan fick bli sjukskriven. Jag har börjat anklaga mig själv och känner mig så dålig.
Trodde det skulle bli bättre av att slippa arbetsplatsen men nu går jag istället omkring och funderar på allt som hänt. Har till och med börjat få "paranoida" tankar om att min chef kommer hämnas på mig. och när jag väl sitter där och mår så där dåligt och börjar tänka de här tankarna blir det bara värre och värre, jag bildar upp skräckscenarion över vad som kan hända i framtiden. Allt det här hemska som jag tror kommer hända kommer resultera i att min pojkvän lämnar mig, sen spårar det ännu mer att jag börjar tänka att barnet kommer tas ifrån mig.
Jag har egentligen så mycket att vara lycklig för, och det PLÅGAR mig verkligen att jag inte kan glädjas åt den bästa tiden i mitt liv.
- är nyförlovad med världens underbaraste
- Har en oplanerad men ändå efterlängtad bebis på gång
Sjukt att säga, men alla dessa positiva saker gör att jag nästan bara mår sämre?!
JAG HAR JU ALLT ATT FÖRLORA
Är som att jag tänker att jag kan lika vara olycklig, är en röst inom mig som säger: Hur kan du vara lycklig när du kommer förlora allt det här...
Är det fler som mår/mått som mig? Är livrädd det inte kommer gå över...
Ett som är säkert att de verkar då finnas en enorm okunskap från sjukvårdens sida om depression vid graviditet, man ska ju va så lycklig?
